Den allvarsamma leken - är filmen värd att se?

Vad händer när en stark förälskelse kolliderar med klass, äktenskap och de val man gör för att passa in? Den allvarsamma leken (film, 2016) är Pernilla Augusts lågmälda men känslomässigt intensiva filmatisering av Hjalmar Söderbergs roman. Här får du handlingen, filmens viktigaste skådespelare, skillnaderna mot boken och en tydlig bedömning av vem som faktiskt bör se filmen.

Vad handlar filmen om?

Filmen följer journalisten Arvid Stjärnblom och konstnärsdottern Lydia Stille, som möts i Stockholm kring förra sekelskiftet. Attraktionen är omedelbar, men deras första romans får inget enkelt slut. Sociala förväntningar, ekonomi och rädsla för framtiden gör att de går skilda vägar.

Med tiden gifter sig Arvid och Lydia med andra. Det som såg ut att vara avslutat finns ändå kvar under ytan, och när de möts igen efter ungefär tio år får den gamla passionen nytt liv. Problemet är att de nu har byggt andra liv, vilket gör deras kärlek både mer intensiv och mer destruktiv.

Det är inte en film där stora känslor uttrycks genom ständiga utbrott. I stället ligger dramat i blickar, pauser, halva sanningar och beslut som skjuts upp tills de blir omöjliga att undvika. Jag tycker att det är just där filmen är som mest träffsäker. Förälskelsen syns inte alltid utifrån, men den förändrar hur människorna ser på hemmet, barnet och framtiden.

Rollfigurerna som bär berättelsen

Sverrir Gudnason spelar Arvid med en återhållen rastlöshet. Han är inte en klassisk romantisk hjälte, utan en man som ofta förstår vad han vill först när hans val redan har skadat någon annan. Arvids tvekan är en del av konflikten, inte bara en svaghet i karaktären.

Karin Franz Körlof ger Lydia en tydligare inre kraft än romanens begränsade perspektiv ibland gör möjligt. Hon spelar henne som intelligent, passionerad och medveten om vad hon riskerar. Liv Mjönes är samtidigt mycket viktig som Dagmar, eftersom hennes närvaro hindrar dramat från att bli en romantisk fantasi utan konsekvenser.

En filmatisering som flyttar blicken mot Lydia

Lone Scherfig skrev manus, och filmversionen följer i stora drag Söderbergs grundberättelse. Men den gör också ett tydligt perspektivskifte. Där romanen främst kretsar kring Arvids sökande och tankar får filmen ge Lydias känslor större utrymme.

Det förändrar hur man tolkar kärlekshistorien. Lydia blir inte bara den idealiserade kvinnan som Arvid längtar efter. Hon blir en person som måste förhålla sig till arbete, moderskap, ekonomi och det pris som följer när hon försöker leva på sina egna villkor.

Det här är enligt min mening filmens mest intressanta val. Samtidigt kan det störa den som väntar sig en helt trogen överföring av Söderbergs språk och ironi. August gör i stället dramat mer realistiskt och vardagligt. Resultatet är mindre litterärt i uttrycket, men ofta mer direkt i känslorna.

Romanen publicerades 1912, men filmen känns inte som en museal klassiker. Den handlar om frågor som fortfarande är lätta att känna igen, särskilt hur människor kan använda plikt och social respektabilitet för att slippa fatta svåra beslut. Tidsdräkterna är historiska, men konflikten är modern.

Det visuella uttrycket och tempot

Pernilla August arbetar med dämpade färger, tidstypiska miljöer och ett lugnt berättartempo. Kameran stannar gärna kvar vid små handlingar som avslöjar mer än replikerna gör. Ett rum efter ett gräl, en tvekan i en dörröppning eller en blick mot någon som inte längre känner sig hemma kan bära hela scenen.

Det gör filmen elegant, men också krävande. Den som vill ha ett snabbt romantiskt drama kan uppleva den som pratig eller långsam. Jag skulle däremot säga att tempot är genomtänkt. Filmen vill visa hur en relation förändras över tid, inte bara samla de mest dramatiska ögonblicken.

Sveriges Radio beskrev premiärfilmen som en realistisk kärlekshistoria om båda parter, och det är en träffande beskrivning. Passionen får inte bara vara vacker. Den får vara självisk, tröttande och ibland ganska obekväm att följa. Det är ett styrketecken, även om tonen blir mer lågmäld än vissa tittare väntar sig.

Vad fungerar bäst och vad kan skava?

Det som fungerar

• Skådespeleriet är filmens största tillgång, särskilt samspelet mellan Gudnason och Franz Körlof.
• Lydias perspektiv gör att berättelsen känns mer balanserad än en renodlad skildring av Arvids längtan.
• Miljöerna ger sekelskiftets Stockholm en konkret social och historisk närvaro.
• Återhållsamheten gör att små detaljer får emotionell tyngd.

Läs också: 90-tals barnfilmer som fortfarande håller för hela familjen

Det som kan skava

• Berättelsen rör sig långsamt och kräver tålamod under de mer stillsamma partierna.
• Arvid kan uppfattas som passiv, särskilt när han undviker att ta ansvar för följderna av sina val.
• Den som älskar romanens formuleringar och berättarröst kan sakna mer av Söderbergs litterära ton.

Svenska Filminstitutet redovisade ett genomsnittligt recensionsbetyg på 3,18 av 5, vilket speglar filmens ganska blandade men överlag respektfulla mottagande. För mig är den inte helt jämn, men de starkaste scenerna väger tungt. Framför allt lyckas filmen göra kärlekens konsekvenser mer intressanta än själva kärleksförklaringen.

Är filmen värd att se?

Ja, om du tycker om svenska kostymdramer, litterära filmatiseringar och relationsdrama där konflikterna växer fram genom vardagliga val. Filmen passar särskilt bra för den som vill se en klassiker tolkad med psykologisk realism snarare än stora romantiska gester.

Jag skulle inte rekommendera den som en lättsam kärleksfilm för en kväll då tempot ska vara högt. Den fungerar bättre när man är beredd att följa nyanserna och acceptera att ingen av huvudpersonerna får vara helt oskyldig. För den som redan känner romanen blir filmen mest givande som en ny läsning av Lydia, inte som en perfekt ersättning för boken.

Om du vill jämföra uttrycken är det klokt att läsa Söderbergs roman före eller efter filmen. Då blir det tydligt hur filmatiseringen byter berättarperspektiv, förenklar vissa resonemang och låter kroppsspråk och blickar göra det arbete som romanen gör med tankar och formuleringar.

Så kan filmen ses med större behållning

Se den som ett drama om ansvar, inte bara som en berättelse om förbjuden kärlek. Fråga dig vem som får bära följderna när Arvid och Lydia väljer sina känslor framför sina överenskommelser. Den frågan gör filmen betydligt mer intressant än en enkel diskussion om vem som älskar vem mest.

Det är också värt att hålla ögonen på Dagmar och de andra personerna runt paret. De fungerar inte bara som hinder för huvudromansen, utan visar hur två människors längtan påverkar en hel omgivning. Där hittar Pernilla August filmens mest mogna perspektiv.

Min slutbedömning är att filmen är en sevärd, vacker och medvetet återhållen tolkning av Söderbergs klassiker. Den är inte problemfri, men den lyckas göra den gamla kärlekshistorien levande genom att visa att passion kan vara både sann och otillräcklig på samma gång.