Den andra filmen i Zamunda-sagan är i praktiken en blandning av återförening, familjekomedi och nostalgitest. I den här artikeln går jag igenom vad En prins i New York 2 faktiskt handlar om, vilka rollfigurer som driver filmen och varför den känns annorlunda än originalet. Jag tar också upp var den brukar finnas att se och vilken typ av publik som får mest ut av den.
Det här är den snabba bilden av uppföljaren
- Det är den andra filmen i serien om Akeem, Zamunda och Queens, och den kom direkt till streaming via Amazon Prime Video den 5 mars 2021.
- Handlingen kretsar kring att Akeem upptäcker att han har en son i USA och måste återvända till New York för att förstå vad arv och ansvar betyder i praktiken.
- Eddie Murphy och Arsenio Hall bär mycket av filmen, men de nya rollerna ger den också mer familjedrama och mer amerikansk komik.
- Filmen är runt 1 timme och 50 minuter lång och fungerar bäst om du vill ha en varm, lättsam återkomst till en älskad filmvärld.
- Mottagandet var blandat, så förväntningarna avgör mycket av upplevelsen.
Vad filmen är och varför den över huvud taget gjordes
Det här är en så kallad legacy sequel, alltså en uppföljare som återvänder till samma värld långt senare i stället för att börja om från noll. Det märks direkt här: filmen bygger vidare på 1988 års Coming to America, men den växlar fokus från ung kärlek till arv, faderskap och vad som händer när en kung måste tänka som familjefar i stället för romantisk hjälte.
Amazon Studios tog över distributionsrättigheterna och släppte filmen som en streamingpremiär, vilket passade formatet bättre än en traditionell biosatsning under den tidens marknadsläge. För mig är det viktigaste med just den här uppföljaren att den inte försöker låtsas vara något helt annat; den vill vara en dyr, färgstark återkomst till Zamunda, med samma typ av rollspelskomik som gjorde originalet minnesvärd.
Nästa fråga blir därför inte bara vad filmen är, utan vad den faktiskt berättar.
Så ser handlingen ut när Akeem återvänder till Queens
Berättelsen tar fart när Akeem, nu kung av Zamunda, får veta att han har en son i New York: Lavelle. Det förändrar allt, eftersom tronföljden plötsligt handlar om mer än tradition och status. Han återvänder till Queens för att hitta sonen, lära känna honom och avgöra om han verkligen är den arvtagare som palatset behöver.
Det är en smart utgångspunkt, eftersom filmen då får två tydliga motorer samtidigt. I Zamunda finns trycket från plikt, ritualer och hovliv, medan New York-scenerna låter filmen återvända till den mer jordnära, skojfriska energin från originalet. Just kontrasten mellan kungligt ansvar och vardaglig osäkerhet är det som håller ihop historien när skämten varierar i träffsäkerhet.
Det innebär också att filmen egentligen är mindre en ren romantisk komedi än en familjefilm med kunglig satir. Om man går in med den bilden blir tempot lättare att acceptera, och nästa steg är att se vilka som faktiskt får filmen att fungera i praktiken.
Rollistan som bär filmen
Eddie Murphy och Arsenio Hall gör mycket av det tunga arbetet, precis som i originalet, och deras kemi är fortfarande filmens tryggaste kort. Murphy spelar Akeem med mer tyngd än tidigare, medan Hall som Semmi fortsätter att fungera som den som kommenterar allt med torr precision.
De nya ansiktena fyller olika funktioner snarare än att bara vara dekoration. Jermaine Fowler ger Lavelle ett mer vanligt, lite trevande uttryck som gör att publiken faktiskt bryr sig om arvsfrågan. Leslie Jones och Tracy Morgan lutar mer åt bred komik, medan KiKi Layne och Shari Headley ger filmen en familjär kärna som hindrar den från att bli ren sketchfilm. James Earl Jones återvänder dessutom som kung Jaffe Joffer och ger hela berättelsen den där auktoritära tyngden som serien behöver. Wesley Snipes som general Izzi tillför sedan en tydlig energikick varje gång han dyker upp.
Det här är viktigt, eftersom en uppföljare av den här typen faller om den bara lever på minnen. Här får man i stället en blandning av återvändande karaktärer och nya röster, och det är just den blandningen som gör att filmen känns som mer än en nostalgisk coverversion.
Därför känns tonen annorlunda än i originalet
Det är här filmen delar publiken tydligast. Den första filmen hade mer överraskningskraft, medan uppföljaren arbetar med igenkänning, callbacks och en mer polerad streamingyta. Det gör den ibland varmare, men också mindre vass.
| Aspekt | Originalet | Uppföljaren |
|---|---|---|
| Humor | Mer ny och fräsch i sitt upplägg | Bygger mycket på återkommande figurer och referenser |
| Tempo | Tydlig romantisk och komisk drivkraft | Mer familje- och arvshistoria, mindre spontanitet |
| Visuell stil | Enklare men med stark identitet | Större, glansigare och mer färgmättad |
| Bäst för | Den som vill se klassisk Eddie Murphy-komik | Den som vill återvända till samma värld med nya figurer |
Det speglar också mottagandet: på Rotten Tomatoes ligger filmen runt 49 procent, och på Metacritic hamnar den kring 52 av 100, alltså tydligt blandade omdömen. Jag tycker att det säger ganska mycket om vad den försöker vara. Den lyckas oftare som återförening än som helt nyskapande komedi, men när den sitter är det just formen som bär den: kostymer, palatsmiljöer, musikalitet och ett medvetet lekfullt uttryck.
Om du funderar på om den är värd att se i kväll, är nästa praktiska fråga var du faktiskt hittar den och vilken sorts tittarupplevelse du ska förvänta dig.
Var du kan se filmen och vad du ska förvänta dig av en kväll med den
I praktiken är Prime Video det naturliga stället att börja, eftersom filmen släpptes där direkt och fortfarande förknippas med Amazon-katalogen. Samtidigt kan tillgängligheten i Sverige skifta över tid, så jag skulle dubbelkolla det aktuella utbudet innan jag planerar filmen som kvällens huvudnummer.
Rent upplevelsemässigt är det här en film som fungerar bäst när du vill ha något lättsamt, färgstarkt och lite storslaget utan att behöva anstränga dig. Den är ungefär 1 timme och 50 minuter lång, så den passar bra som en enda sittning, särskilt om du redan känner till originalet och vill se hur karaktärerna har förändrats.
Om du däremot letar efter en tätare komedi med fler överraskningar är det klokt att sänka förväntningarna något. Uppföljaren lever mer på återseendet än på att hitta på ett helt nytt komiskt språk.
Det jag själv hade velat veta innan jag såg den
Den här filmen är bäst när man läser den som en återträff, inte som en ersättare till 1988 års original. Då blir de starka sidorna tydliga: skådespelarnas tajming, det kungliga överflödet och den mjuka humorn som fortfarande har plats för några riktigt bra sidospår.
Den blir svagare så fort man kräver samma friskhet och samma genomslagskraft som i första filmen. Just därför tycker jag att den passar tre typer av tittare bäst: den som älskar originalet, den som vill ha en lättsam komedi med stark ensemble och den som uppskattar filmer där kostym, miljö och karaktärer får lika mycket utrymme som själva skämten.
För mig är det alltså inte en film som måste försvaras, men heller inte en som bara kan avfärdas. Den fungerar som en kompetent, ofta underhållande återkomst till Zamunda, och det räcker långt om du går in med rätt förväntningar.
