Ernst De Geer - Regissören som omdefinierar svensk film

Ernst De Geer har blivit ett av de mer intressanta namnen i svensk kultur just nu, framför allt för att han skriver och regisserar berättelser där socialt spel, skam och humor ligger tätt intill varandra. Han är inte en traditionell romanförfattare, men hans arbete har en tydlig litterär kärna: replikerna bär mycket av dramat, och karaktärerna avslöjas lika mycket genom det de undviker som genom det de säger. Här får du en rak genomgång av vem han är, vilka verk som format hans rykte och varför hans sätt att berätta spelar roll även för den som följer litteratur.

Vem han är och varför namnet återkommer i svensk kultur

Ernst De Geer hör hemma i den generation svenska filmskapare som inte försöker skriva publiken på näsan. I stället bygger han situationer där små förskjutningar får stor effekt, och det är ofta därför han fastnar i minnet. Han har blivit särskilt uppmärksammad genom sin första långfilm Hypnosen, men lika mycket genom att hans namn ofta dyker upp i samtal om samtida svensk berättarkonst.

Det som gör honom intressant utanför den rena filmkretsen är att han kommer från ett tydligt kulturarv. Han är dessutom son till Carl Johan De Geer och Marianne Lindberg De Geer, vilket ibland färgar samtalet om honom med en extra kulturhistorisk laddning. Det skapar en snabbare ingång till namnet, men det är inte därför han är relevant. Det relevanta är att han redan tidigt visade en tydlig känsla för ton, rytm och social observation, alltså sådant som också är centralt i bra litteratur.

Jag tycker att man bäst förstår honom om man läser honom som en berättare i bred mening: inte bara en regissör, utan någon som arbetar med språket som verktyg för konflikter, avslöjanden och komisk obekvämlighet. Därifrån blir det naturligt att gå vidare till hans utbildning, eftersom den förklarar mycket av precisionen i hans arbete.

Utbildningen som formade hans berättande

Han har studerat både skrivande och filmregi, och den kombinationen märks tydligt i resultatet. Vid Biskops-Arnö mötte han en miljö där dramatisk form och språkets exakthet stod i centrum, och senare fördjupade han sig i filmregi vid Den norske filmskolen. Den blandningen är viktig, eftersom den ger honom två perspektiv samtidigt: hur en scen fungerar på papperet och hur den fungerar i bild.

Dramaturgi är här nyckelordet. Det betyder helt enkelt hur en berättelse byggs upp så att spänningen växer steg för steg. Hos De Geer är dramaturgin sällan högljudd; den jobbar i lågmälda skiftningar, där en blick, en tystnad eller ett felställt samtal räcker för att vrida hela scenen åt ett nytt håll.

Det är också därför hans dialog ofta känns viktig. Den låter inte som pynt, utan som en del av själva handlingen. För mig är det en ganska tydlig markör för en person som tänker litterärt även när han arbetar filmiskt. Och den logiken blir ännu tydligare när man tittar på verken som faktiskt etablerade honom.

Verken som byggde hans namn

För att förstå varför han fått uppmärksamhet räcker det inte att bara nämna en titel. Man behöver se hur hans kortfilmer, tv-arbete och långfilmsdebut hänger ihop. Det är en rätt tydlig utvecklingskurva: från experiment och finslipad ton till ett mer fullödigt berättande.

Hypnosen är särskilt viktig eftersom den visar hur han hanterar ett större format. Filmen följer ett entreprenörspar som ska pitcha en app, och när Vera genomgår hypnos börjar relationen glida isär på ett sätt som både är roligt och obekvämt. Den hade premiär i Karlovy Vary och vann tre priser där, vilket gav honom en tydligare internationell profil.

Tv-arbetet, inte minst Beist, visar att han också kan hålla ihop längre bågar utan att tappa sin ton. Det är en viktig signal hos en berättare som arbetar så mycket med undertoner. Den här utvecklingen leder vidare till frågan om vad det egentligen är för typ av skapare han är, och där blir stilen minst lika viktig som enskilda titlar.

Det som kännetecknar hans stil

Om jag skulle beskriva hans stil med några ord skulle jag säga: social precision, svart humor och kontroll över obehag. Han verkar vara intresserad av ögonblick när människor vill framstå som moderna, öppna eller rationella, men där något under ytan hela tiden skaver. Det är sällan stora, dramatiska utbrott som bär scenerna. I stället är det små förskjutningar som gör jobbet.

• Han använder vardagliga miljöer som tryckkokare snarare än som bakgrund.
• Han låter ofta relationer avslöjas genom undertext, alltså det som inte sägs rakt ut.
• Han arbetar med ironi utan att göra allt cyniskt.
• Han placerar karaktärer i situationer där deras självbild testas av omgivningen.
• Han har en tydlig känsla för hur pinsamhet kan bli både komisk och avslöjande.

Det här är också skälet till att han går att läsa i en litterär kontext. I en roman skulle man säga att han skriver fram karaktärer genom social iakttagelse; i film gör han samma sak genom bild, tempo och dialog. Skillnaden är formatet, inte metoden. Och just där tror jag att många litteraturintresserade känner igen honom snabbare än de tror.

Det som fungerar bäst hos honom är inte att han försöker vara bred eller lättsmält. Det fungerar för att han litar på att publiken orkar vara kvar i en obekväm scen tillräckligt länge för att förstå vad den egentligen handlar om. Det leder naturligt till frågan varför han betyder något just nu, och där finns ett större kulturperspektiv.

Varför han betyder något i dagens svenska kultur

Det finns många svenska regissörer som arbetar med relationsdrama, men få som kombinerar satir, kroppsspråk och exakt social observation på samma sätt. Därför har han blivit intressant också för en publik som annars främst följer litteratur, teater eller essäistik. Han visar hur nära filmmanus kan ligga en litterär hållning när fokus ligger på röst, rytm och konflikt snarare än på stora yttre händelser.

Jag ser också en annan poäng som ibland tappas bort i snabba kulturtexter: hans arbete är ett bra exempel på hur samtida svensk kultur rör sig mellan genrer. Manusförfattande, film, tv och mer litterärt berättande flyter ihop. För läsaren betyder det att man inte behöver välja mellan ”filmnamn” och ”författarnamn”; det viktiga är hur personen arbetar med berättelser.

Det är därför hans namn dyker upp i mer än ett sammanhang. Han är relevant för den som följer svensk film, men också för den som vill förstå hur nya berättarröster formas i gränslandet mellan scen, text och bild. Och om man vill följa honom vidare finns det några enkla saker att hålla ögonen på.

Så följer du hans nästa steg utan att missa det viktiga

Om du vill förstå hans utveckling utan att drunkna i filmografi skulle jag börja här:

• Se Hypnosen först om du vill förstå hans nuvarande nivå som berättare.
• Gå sedan tillbaka till Kulturen för att se hur mycket av tonen redan fanns där.
• Lägg märke till hur han skriver relationer när karaktärer försöker kontrollera sin omgivning.
• Följ om han fortsätter växla mellan långfilm och tv, eftersom det påverkar hur brett han kan bygga sina världar.

För mig är det här ett namn att följa just därför att han inte känns färdigsorterad ännu. Han har redan en tydlig röst, men den är fortfarande i rörelse, och det är oftast då de mest intressanta kulturpersonligheterna blir riktigt värda att följa.