Det finns gott om filmer med Marilyn Monroe, men alla visar inte samma sida av henne. Jag går igenom de viktigaste titlarna, från tidiga biroller och stora musikalkomedier till de mer sårbara dramatiska rollerna, så att du snabbt kan hitta rätt film för din kväll.
Fem filmer räcker långt för att förstå Marilyn Monroe
- Bästa starten är I hetaste laget från 1959.
- Mest ikoniska komedin är Herrar föredrar blondiner.
- Mest berömda bilden finns i Flickan ovanpå.
- Starkaste dramatiska rollen finns i Bus Stop eller De missanpassade.
- Hela filmografin sträcker sig från 1947 till den ofullbordade filmen Something’s Got to Give.
Vilka filmer ska man börja med?
Om du bara vill se en film väljer jag I hetaste laget (Some Like It Hot, 1959). Billy Wilders komedi är snabb, smart och fortfarande förvånansvärt modern. Marilyn spelar Sugar Kane, en sångerska med både charm och sorg i bagaget, och samspelet med Jack Lemmon och Tony Curtis gör filmen till mer än en klassisk stjärnshow.
Vill du förstå hennes offentliga image börjar du med Herrar föredrar blondiner (Gentlemen Prefer Blondes, 1953). Rollen som Lorelei Lee bygger på den så kallade dumma blondinen, men Monroe spelar henne med sådan medvetenhet att figuren blir betydligt smartare än omgivningen tror.
| Film | År | Passar dig som vill se |
|---|---|---|
| I hetaste laget | 1959 | Den bästa blandningen av komedi, musik och klassisk Hollywoodglans |
| Herrar föredrar blondiner | 1953 | Sång, färg, mode och Monroe i sitt mest självsäkra komiska uttryck |
| Flickan ovanpå | 1955 | Hennes mest ikoniska roll och den berömda vita klänningen |
| Bus Stop | 1956 | En mer sårbar och ambitiös skådespelarinsats |
| De missanpassade | 1961 | Ett mörkare drama med mer emotionell tyngd |
Min erfarenhet är att många börjar med bilderna och kläderna, men stannar för Monroes komiska timing. Hon kunde pausa precis rätt, ändra tonfall mitt i en replik och låta en till synes enkel rollfigur få oväntat djup.
Från biroller till genombrott
Marilyn Monroe blev inte en stjärna över en natt. Under de första åren fick hon mindre roller, ofta som en attraktiv kvinna i bakgrunden. De mest intressanta tidiga filmerna är I asfaltens djungel (The Asphalt Jungle, 1950) och Allt om Eva (All About Eve, 1950).
I I asfaltens djungel spelar hon en biroll i John Hustons kriminalfilm, men hon har redan den närvaro som gör att blicken dras till henne. I Allt om Eva är rollen ännu mindre, ändå passar hon in i ett drama om ambition, ålder och kampen om platsen i rampljuset.
År 1952 började hon få roller där publiken kunde se mer än hennes utseende. Urladdning (Clash by Night) visar henne i ett mer realistiskt drama, medan Drama på hotell (Don’t Bother to Knock) låter henne spela en psykiskt pressad barnflicka. Den senare är ojämn som film, men den är viktig eftersom Monroe lämnar den trygga komedimallen.
Det stora genombrottet kom 1953 med tre filmer som fortfarande fungerar som en tydlig introduktion till hennes karriär. Niagara gjorde henne till en etablerad färgstjärna, Herrar föredrar blondiner visade hennes komiska talang och Hur man får en miljonär placerade henne tillsammans med Jane Russell och Betty Grable.
När hon visade hela sitt register
Det är lätt att fastna i bilden av den leende blondinen, men hennes bästa roller uppstår när den bilden börjar spricka. I Bus Stop från 1956 spelar hon Cherie, en sångerska som drömmer om ett bättre liv men har svårt att själv styra vägen dit.
Rollen är intressant eftersom Monroe inte försöker vara perfekt. Cherie är trött, osäker och ofta motsägelsefull. Jag tycker att filmen fungerar bäst när man ser den som ett försök att visa en kvinna bakom scenpersonan, inte bara som ännu en romantisk komedi.
Prinsen och balettflickan från 1957 är också värd att se, särskilt för den som är intresserad av hennes position i Hollywood. Filmen producerades genom hennes eget bolag och visar hur hon försökte få större kontroll över vilka roller hon skulle spela.
Den mest komplexa avslutningen på karriären finns i De missanpassade (The Misfits, 1961). Arthur Miller skrev rollen med Monroe i åtanke, och filmen är betydligt mörkare än hennes stora komedier. Den är långsammare och mindre lättillgänglig, men hennes uttryck känns mer naket och mänskligt än i många tidigare filmer.
En kronologisk filmografi från 1947 till 1961
För den som vill se utvecklingen i rätt ordning är det klokt att följa hennes karriär kronologiskt. Svenska titlar kan variera mellan biovisningar, tv-sändningar och streamingtjänster, därför anges originaltiteln inom parentes.
| År | Filmer |
|---|---|
| 1947-1949 | Dangerous Years, Scudda Hoo! Scudda Hay!, Ladies of the Chorus, Love Happy |
| 1950 | I asfaltens djungel, Allt om Eva, Right Cross, The Fireball, A Ticket to Tomahawk |
| 1951 | Plats för skratt, Let's Make It Legal, Home Town Story, Love Nest |
| 1952 | Föryngringsprofessorn, Urladdning, Drama på hotell, Vi är inte gifta!, O. Henry's Full House |
| 1953 | Niagara, Herrar föredrar blondiner, Hur man får en miljonär |
| 1954-1955 | Floden utan återvändo, Sex i elden, Flickan ovanpå |
| 1956-1959 | Bus Stop, Prinsen och balettflickan, I hetaste laget |
| 1960-1961 | Låt oss älska, De missanpassade |
| 1962 | Something's Got to Give, ofullbordad |
De tidiga titlarna är främst intressanta för den som vill följa hennes väg genom studiosystemet. För en vanlig filmkväll skulle jag däremot prioritera filmerna från 1953 till 1961, när hon fick bättre roller och större konstnärligt utrymme.
Så väljer jag rätt film efter humör
Vill jag se något lättsamt väljer jag I hetaste laget. Den har hög energi, starka biroller och en humor som bygger på både fysisk komik och smarta könsroller. För en mer glamorös kväll passar Herrar föredrar blondiner, särskilt tack vare musiknumret “Diamonds Are a Girl’s Best Friend”.
Vill jag se den ikoniska Monroe väljer jag Flickan ovanpå. Filmen är inte lika modern i sin syn på begär och äktenskap, men den visar hur hennes stjärnstatus hade blivit en del av själva berättelsen.
För något mer allvarligt passar Bus Stop bäst som första steg. Därefter kan man gå vidare till De missanpassade, som är tyngre och mer melankolisk. Jag skulle inte börja med Låt oss älska, eftersom filmen har flera fina ögonblick men är betydligt ojämnare än hennes mest kända komedier.
Den som vill fortsätta med andra karismatiska kvinnliga huvudroller kan också läsa om filmer med Angelina Jolie. Skillnaden mellan Monroe och Jolie är stor, men båda visar hur en stark skådespelarnärvaro kan bära en hel film.
Vad Marilyn Monroe fortfarande lär oss om filmstjärnor
Monroe blev större än sina roller, men det är just rollerna som gör att arvet håller. Hon kunde spela på skillnaden mellan den offentliga bilden och den privata osäkerheten, och det är den spänningen som fortfarande gör filmerna sevärda.
Hennes efterliv visar också hur filmfigurer och stjärnidentiteter kan leva vidare långt efter den ursprungliga perioden. På ett annat sätt syns samma kulturella mekanism i svenska rollfigurer som Vilhelm Beck, där publiken återvänder till en bekant gestalt även när skådespelare och uttryck förändras.
Min rekommenderade ordning är enkel. Börja med I hetaste laget, fortsätt med Herrar föredrar blondiner och se sedan Bus Stop. Då får du på kort tid både komikern, stjärnan och den mer sårbara skådespelaren Marilyn Monroe.
