Infinity Pool recension - kroppsskräck, klass och identitet

En lyxsemester på en avskild ö förvandlas snabbt till en mardröm där pengar kan köpa en andra chans, men inte ett rent samvete. Brandon Cronenbergs Infinity Pool blandar science fiction, body horror och svart satir, och filmen väcker obehagliga frågor om identitet, klass och vad människor gör när konsekvenserna kan överlåtas på någon annan.

Vad handlar filmen om egentligen?

James Foster är en misslyckad författare som reser till den exklusiva semesterön Li Tolqa tillsammans med sin fru Em. Resorten erbjuder stränder, perfekta drinkar och en illusion av total trygghet, men utanför hotellområdet gäller helt andra regler. Efter en olycka riskerar James dödsstraff, trots att han inte hade för avsikt att döda någon.

Öns rika besökare får dock en möjlighet som lokalbefolkningen inte har. De kan betala för att skapa en biologisk dubbelgångare som avrättas i deras ställe. James slipper alltså dö, men måste se en kopia av sig själv gå mot döden. Det är filmens mest effektiva idé, eftersom den gör juridik till en fråga om identitet och moral.

Läs också: Filmer med Emma Watson från Harry Potter till Little Women

En enkel idé med obehagliga följder

Det intressanta är att lösningen inte känns som räddningen James först tror att den ska vara. Varje kopia väcker nya frågor om minne, ansvar och personlighet. Jag tycker att filmen fungerar bäst när den låter publiken stanna i osäkerheten i stället för att förklara exakt hur allt fungerar.

Brandon Cronenberg gör semesterparadiset till en mardröm

Cronenberg använder resorten som en blank yta där allt ser vackert ut, men ingenting känns mänskligt. De vita hotellfasaderna, den tropiska naturen och den polerade servicen står i skarp kontrast till filmens smutsiga och aggressiva våld. Den kontrasten gör miljön mer skrämmande än ett traditionellt mörkt hus eller en övergiven stad.

Regissören arbetar tydligt med kroppsskräck, men också med en sorts sensorisk överbelastning. Färger, elektronisk musik, maskerade ansikten och förvridna kroppar pressas ihop tills semesterdrömmen liknar en feberfantasi. För mig är det ofta bildspråket och ljudet som stannar kvar längre än själva handlingen.

Filmen är inte särskilt intresserad av realism. Den vill i stället visa hur en privilegierad grupp kan skapa sin egen verklighet, där pengar gör lagar förhandlingsbara och våld blir en del av underhållningen. Därför känns ön inte bara som en plats, utan som ett slutet system med egna regler.

Alexander Skarsgård och Mia Goth driver kaoset

Alexander Skarsgård spelar James som en man utan tydlig riktning. Han är inte ett klassiskt offer, men han har heller inte kontroll över situationen. Skarsgård gör honom fysiskt sårbar och samtidigt pinsamt passiv, vilket passar en berättelse om en person som gradvis tappar greppet om sin egen identitet.

Mia Goth får filmens mest explosiva roll som Gabi, en karismatisk turist med betydligt större erfarenhet av öns mörka lekar. Hennes energi är både lockande och hotfull. Hon fungerar som en guide in i gruppens sadistiska ritualer, men också som en spegel för James svagaste sidor.

Cleopatra Coleman ger Em en viktig motvikt. Hon representerar den del av James liv som fortfarande bygger på verklig närhet, medan Gabi och resortgruppen erbjuder frihet utan ansvar. Det är en kollision som gör James val mer intressanta än om han bara hade varit jagad av ett yttre monster.

Skådespelarna använder kroppen nästan lika mycket som replikerna. Det är långt från en Chaplin-film, men kopplingen ligger i hur hållning, blickar och överdrivna rörelser avslöjar rollfigurerna innan de själva gör det.

Vad säger filmen om klass, skuld och identitet?

Den tydligaste kritiken riktas mot människor som tror att pengar gör dem immuna mot konsekvenser. James får tillgång till dubbelgångartekniken eftersom han är turist och har råd att köpa sig fri. Lokalbefolkningen behandlas däremot som en del av systemet, inte som människor med samma rättigheter.

Filmen undersöker också hur lätt en människa kan förvandlas när omgivningen belönar det värsta beteendet. James börjar som en osäker författare, men dras in i en grupp där förnedring, våld och anonymitet fungerar som social valuta. Det verkligt skrämmande är inte kopian, utan hur snabbt människor vänjer sig vid att andra tar straffet.

Jag läser inte filmen som en rak allegori med ett enda facit. Den är mer intresserad av att skapa en moralisk obehagskänsla. Den som uppskattar science fiction där stämning och existentiell oro väger tyngre än tydliga svar kan också få ut mycket av recensionen av Ad Astra, även om Cronenbergs film är betydligt mer brutal och grotesk.

Är filmen värd att se om du gillar obekväm science fiction?

Mitt svar är ja, om du uppskattar filmer som vågar vara osmakliga, tvetydiga och visuellt överdrivna. Den passar särskilt bra för tittare som gillar body horror med samhällskritik, opålitliga verkligheter och berättelser där huvudpersonen inte alltid förtjänar vår sympati.

Om du däremot vill ha en traditionell thriller med tydlig hjälte, raka regler och ett tillfredsställande facit kan filmen kännas frustrerande. Jag tycker att den vinner på att ses som en mardrömslik satir snarare än som ett mysterium som måste lösas steg för steg.

Det viktigaste att veta före visningen

Det här är inte en bekväm semesterfilm med lite skräck ovanpå. Den använder lyx, våld och identitetsförlust för att visa hur privilegier kan göra människor både fria och fullständigt tomma. Infinity Pool är som mest effektiv när den låter obehaget ligga kvar, även efter att bilden har tonat ut.

Se den när du är på humör för något intensivt, visuellt djärvt och moraliskt obekvämt. Den är inte för alla, men för rätt tittare är den en av de mer egenartade science fiction-skräckfilmerna från 2020-talet.