Karl XII:s likfärd från Norge till Stockholm

Vad hände egentligen med Karl XII efter skottet vid Fredrikstens fästning? Här får du den verkliga tidslinjen från dödsfallet i Norge till färden genom Sverige, ankomsten till Karlberg och begravningen i Riddarholmskyrkan. Jag skiljer också på den historiska transporten och Gustaf Cederströms berömda målning, eftersom de två ofta blandas ihop.

Från Fredriksten till den långa vägen hem

Karl XII träffades av ett skott den 30 november 1718 under belägringen av Fredriksstens fästning, nära Halden i Norge. Kroppen fördes först till Tistedalen och lades i en enkel kista. Därifrån transporterades den vidare till Uddevalla, där kungen balsamerades innan den egentliga färden mot Stockholm började.

Det är en viktig skillnad mellan den första transporten och det stora liktåget som senare har blivit känt som Karl XII:s likfärd. Den första delen skedde snabbt och under militära förhållanden. Den senare resan var planerad som en kunglig hemtransport genom ett Sverige som redan var hårt pressat efter årtionden av krig.

Så gick liktåget genom Sverige

Den 2 januari lämnade följet Uddevalla och tog vägen norr om Mälaren. Rutten gick bland annat via Lidköping, Mariestad, Örebro och Västerås, innan tåget fortsatte mot Stockholm. Resan tog nästan fyra veckor, och man övernattade på prästgårdar, herrgårdar och andra gårdar längs vägen.

Omkring 110 vagnar och slädar ingick i följet. Där fanns soldater, hovfolk och stallpersonal, sammanlagt ungefär 280 personer. Hästarna var ännu fler, omkring 450, eftersom en del behövdes som reserv när vägarna var frusna, hala och svåra att ta sig fram på.

Jag tycker att just logistiken gör händelsen mer begriplig än den romantiska bilden av en ensam kung på en bår. Den verkliga färden var ett långsamt och tungt transportarbete där kistan måste skyddas mot stötar, väder och dåliga vägar. Samtidigt blev tåget ett offentligt tecken på att en epok höll på att ta slut.

Färden passerade genom ett land som var utarmat av krig och förluster. Många gårdar hade drabbats av utskrivningar, skatter och brist på arbetskraft. När liktåget drog genom byar och städer blev det därför både en kunglig ceremoni och en påminnelse om priset för stormaktstidens krigspolitik.

Vad hände vid Karlberg och Riddarholmskyrkan

Den 27 januari 1719 kom följet fram till Karlbergs slott. Där ställdes kroppen ut för allmän beskådan innan begravningen. För många stockholmare var detta den första möjligheten att se den döde kungen, och platsen fick därför en stark symbolisk betydelse.

Begravningen hölls den 26 februari 1719 i Riddarholmskyrkan, den svenska kungliga gravkyrkan. Karl XII gravsattes i det karolinska gravkoret i en svart marmorsarkofag, ritad av arkitekten Nicodemus Tessin den yngre.

Ceremonin markerade mer än slutet på en enskild monarks liv. Karl XII hade regerat under nästan hela det stora nordiska kriget, och hans död förändrade Sveriges politiska riktning. Efter honom följde en period där riksdagen och frihetstidens politiska krafter fick större inflytande, samtidigt som Sveriges ställning som europeisk stormakt försvagades.

Det är lätt att beskriva begravningen som den sista scenen i stormaktstiden, men verkligheten var mer komplicerad. Kriget fortsatte ännu en tid, och landet behövde hantera både territoriella förluster och ekonomisk kris. Ändå blev kungens begravning en tydlig offentlig bild av övergången från en militariserad monarki till ett mer parlamentariskt Sverige.

Varför målningen och verkligheten inte är samma sak

Gustaf Cederströms målning Karl XII:s likfärd är den bild de flesta förknippar med händelsen. Den visar soldater som bär eller följer den döde kungen genom ett snöigt fjällandskap. Motivet är storslaget, sorgset och lätt att läsa som en berättelse om lojalitet och nationell tragedi.

Men målningen skapades mer än 160 år efter själva färden. Cederström arbetade med motivet i Paris 1877 och 1878, medan den version som finns på Nationalmuseum är signerad 1884. Tavlan är alltså en historisk tolkning från 1800-talets nationalromantik, inte ett ögonvittne från 1719.

Den verkliga kistan transporterades på en vagn. Cederström blandade däremot likfärden med minnena av general Armfelts katastrofala återtåg över de jämtländska fjällen. Därför ser landskapet i målningen ut som ett ödsligt fjällområde, trots att den faktiska färden från Uddevalla till Stockholm huvudsakligen gick på landsvägar genom södra och mellersta Sverige.

Nationalmuseum beskriver verket som en fantasibild där uniformerna är noggrant återgivna, men där helheten är komponerad för att skapa en särskild känsla. Det är enligt min mening målningens stora styrka. Den berättar inte exakt hur allt såg ut, men den visar hur senare generationer ville minnas Karl XII och hans död.

Tavlan blev också en del av skolans historieundervisning och påverkade bilden av kungen som den ensamme hjälten. Därför bör man läsa den på två nivåer. Den handlar både om Karl XII:s hemtransport och om 1800-talets behov av dramatiska nationella symboler.

Det viktigaste att bära med sig från färden

Den historiska hemtransporten var betydligt mer praktisk och mindre teatralisk än målningen antyder. En balsamerad kung fördes från Uddevalla till Stockholm i en omfattande kolonn med vagnar, hästar, soldater och hovpersonal. Efter ankomsten till Karlberg följde den kungliga begravningen i Riddarholmskyrkan den 26 februari 1719.

För mig ligger den verkliga betydelsen i kontrasten mellan ceremonin och landets tillstånd. Liktåget skulle ge kungen en värdig hemkomst, men passerade samtidigt genom ett Sverige som var märkt av krig, fattigdom och politisk förändring. Det är just där historia och konst möts, eftersom Cederströms målning förvandlade en svår logistisk transport till en bild av ett helt rikes sorg och förlorade stormaktsdröm.