Lena Nyman som ung - från barnstjärna till Dramaten

Lena Nyman blev en av Sveriges mest älskade skådespelare, men hennes konstnärliga självständighet började långt innan genombrottet i de omtalade filmerna på 1960-talet. Här får du en samlad bild av hennes uppväxt i Stockholm, de första rollerna som barn, utbildningen vid Dramaten och varför ungdomsåren är så viktiga för att förstå hennes senare filmkarriär.

En uppväxt i Stockholm som gav tidig scenkontakt

Lena Nyman föddes i Stockholm den 23 maj 1944 och växte upp på Kungsholmen. Familjen bodde i en liten lägenhet vid Lidnersplan tillsammans med modern Margit, som arbetade som pälssömmerska, brodern Bo och under de första åren även fadern Lennart Nyman, som var konstnär.

Föräldrarna separerade i början av 1950-talet. Det är en detalj som inte ensamt förklarar hennes konstnärskap, men den ger en mer verklig bild av barndomen än den förenklade berättelsen om den medfödda stjärnan. Hon växte upp i en kreativ men inte överklasspräglad miljö, mitt i Stockholm och nära stadens teater- och kulturliv.

Jag tycker att just den kontrasten är viktig. Nyman kom inte fram som en färdig ikon, utan som ett barn från en vanlig Stockholmsmiljö som tidigt fick tillgång till scenen och snabbt lärde sig att hantera vuxenvärldens blickar.

Redan som barn på teaterscenen och filmduken

Som ung fick Lena Nyman mindre roller på Stockholms teaterscener. Enligt det Svenskt kvinnobiografiskt lexikon spelade hon bland annat på Operan innan hon fick sitt stora filmgenombrott. Den tidiga scenvanan betydde mycket, eftersom film kräver en annan sorts närvaro än teater.

År 1955 gjorde hon sin långfilmsdebut i Farligt löfte. Uppgifterna om hennes exakta ålder varierar något beroende på om man utgår från inspelning eller premiär, men hon var ungefär tio eller elva år. Det var inte en liten statistinsats, utan en central roll som gjorde henne till barnstjärna.

Att börja så tidigt kan verka som en rak väg till framgång, men den har också ett pris. Ett barn som tidigt bedöms offentligt behöver utveckla en stark egen vilja, och i Nymans senare karriär märks en tydlig vägran att låta sig reduceras till ett vackert ansikte eller en gullig barnskådespelare.

Från barnstjärna till utbildad skådespelare

Den tidiga uppmärksamheten blev inte slutpunkten. Lena Nyman gick i flickskola i Stockholm och antogs 1964 till Statens skola för scenisk utbildning, den utbildning som senare förknippades med Teaterhögskolan. Där studerade hon tillsammans med blivande skådespelare som Marie Göranzon, Iréne Lindh och Rolf Skoglund.

Utbildningen gav henne något som barnrollerna inte kunde ge på egen hand: teknisk grund, scenisk disciplin och möjlighet att pröva olika uttryck. Det är också här man kan se skiftet från barnstjärna till yrkesartist. Hon blev inte bara vald för sin personlighet, utan tränade upp ett hantverk.

Under 1960-talet började hon dessutom få roller på Dramaten. Där mötte hon klassisk dramatik och regissörer som ställde höga krav på textarbete och psykologisk precision. För mig är detta den mest betydelsefulla delen av hennes ungdom, eftersom hon fick teaterns långsamma fördjupning parallellt med filmens omedelbara genomslag.

Ungdomsåren förklarar hennes genombrott på 1960-talet

Lena Nymans samarbete med regissören Vilgot Sjöman blev avgörande. I 491 från 1964 spelade hon Stella, och några år senare följde Jag är nyfiken - gul och Jag är nyfiken - blå. Filmerna väckte stark debatt, bland annat genom sitt sexuella och politiska innehåll, men Nymans insats handlade om mer än provokation.

Hon hade redan som ung skådespelare lärt sig att arbeta med kamerans närhet. Därför kunde hon kombinera sårbarhet, intelligens och trots på ett sätt som gjorde rollerna svåra att avfärda som enkla skandalnummer. Hon spelade inte bara en ung kvinna som betraktades av andra, utan en person som själv undersökte världen och ställde obekväma frågor.

Svenska Filminstitutet har beskrivit hennes filmkarriär som nära fem decennier lång och lyft fram att hon hade över femtio filmroller. Det imponerande är inte bara mängden roller, utan bredden. Erfarenheten från ungdomens barnroller och Dramaten följde med in i både samhällsdebatt, komedi, litterära dramer och folklig film.

Vad som ofta missas när man ser på Lena Nyman som ung

Det är lätt att fastna vid bilderna av den unga Lena Nyman och göra henne till en symbol för 1960-talets frigörelse. Den tolkningen är inte fel, men den är för smal. Hon var redan innan Nyfiken-filmerna en arbetande skådespelare med nästan ett decennium av erfarenhet.

Det är också missvisande att beskriva henne som någon som bara råkade bli upptäckt. Hennes karriär byggde på flera steg: tidiga teaterroller, en uppmärksammad filmdebut, scenisk utbildning och en växande förmåga att välja uttrycksfulla roller.

Det som överraskar mig mest när man följer hennes utveckling är hur lite hon passade in i en enda kategori. Hon kunde vara både experimentell filmskådespelare och klassisk teaterartist, både komisk och djupt allvarlig. Den bredden fanns redan som en möjlighet i ungdomsåren, men blev tydlig först när hon fick rätt regissörer och roller.

Det viktigaste att bära med sig om hennes första år

Lena Nyman som ung var alltså inte bara en barnstjärna med tidig filmdebut. Hon var en Stockholmsflicka med konstnärliga kontakter i familjen, tidig scenvana och en utbildning som förvandlade talang till ett mer medvetet skådespelarhantverk.

Vill man förstå hennes senare betydelse för svensk film bör man därför börja före de mest omtalade filmerna. Ungdomens erfarenheter gav henne både modet och verktygen att gestalta människor som inte lät sig förklaras med en enda etikett, och det är kanske den tydligaste förklaringen till att hennes roller fortfarande känns levande.