När en relation börjar likna en tävling om uppmärksamhet blir frågan snabbt obehaglig: hur långt kan en människa gå för att slippa känna sig osynlig? Sick of Myself är Kristoffer Borglis svarta komedi om självbild, bekräftelse och en samtid där lidande ibland blir en social valuta. Här får du en spoilerlätt genomgång av handlingen, skådespelarna, filmens teman och vem som faktiskt bör se den.
En svart komedi om behovet av att bli sedd
- Regissör: Kristoffer Borgli, som även skrev och klippte filmen.
- Huvudroll: Kristine Kujath Thorp spelar Signe med både komisk precision och obehaglig sårbarhet.
- Genre: Norsk-svensk svart komedi med satiriska och kroppsligt obehagliga inslag.
- Premiär: Filmen hade premiär i Cannes 2022 i sektionen Un Certain Regard.
- Speltid: Ungefär 1 timme och 35 minuter.
När uppmärksamhet blir viktigare än hälsa
Filmen följer Signe, en ung kvinna som lever tillsammans med Thomas, en konstnär vars karriär plötsligt börjar ta fart. I stället för att glädjas åt hans framgång känner hon sig allt mer bortglömd. Deras relation fungerar som en tävling där varje situation handlar om vem som får mest blickar, sympati och status.
Konflikten skärps när Signe börjar spela på rollen som sjuk och utsatt. Det som först liknar ett desperat försök att få hjälp utvecklas till ett självdestruktivt projekt där hon medvetet försämrar sin hälsa för att väcka omgivningens intresse.
Jag tycker att filmens grundidé är effektiv eftersom den inte gör Signe till ett enkelt offer. Hon är både olycklig och manipulativ, både sårbar och ansvarig för sina handlingar. Det är just den motsägelsen som gör henne svår att släppa.
En satir om sociala medier utan att fastna i teknik
Borgli gör inte en traditionell film om internet eller influencers. I stället undersöker han den mänskliga mekanismen bakom uppmärksamhetsekonomin, alltså hur synlighet, reaktioner och offentlig sympati kan bli värden i sig. Filmen handlar mindre om telefoner än om behovet av att bli någon i andras ögon.
Signe lever i en miljö där konst, design och social position spelar stor roll. Thomas använder andras idéer och föremål för att bygga sin konstnärsidentitet, medan Signe försöker skapa en identitet genom sitt lidande. På så sätt speglar paret varandra mer än de själva vill erkänna.
Det mest träffsäkra är att filmen inte nöjer sig med att kritisera narcissism hos andra. Den riktar också blicken mot publiken. Vi dras till det extrema, vi vill veta mer om katastrofen och vi bedömer snabbt vem som förtjänar vår empati. Obehaget uppstår när man märker att åskådaren också blir en del av systemet.

Kristine Kujath Thorp gör Signe svår att glömma
Kristine Kujath Thorp bär nästan hela filmen genom en krävande huvudroll. Hon måste få Signe att vara rolig nog för att vi ska fortsätta titta, men samtidigt obehaglig nog för att hennes beslut aldrig ska kännas ofarliga. Det är en balans som lätt hade kunnat bli överdriven, men Thorp håller kvar något mänskligt i figuren.
Hennes spel bygger ofta på små förändringar i ansiktet och kroppsspråket. Signe kan le i ett ögonblick och i nästa avslöja hur desperat hon är efter kontroll. Den sortens skiften gör att även tysta scener känns laddade.
Eirik Sæther fungerar som en effektiv motpol i rollen som Thomas. Han är inte bara den själviske pojkvännen, utan också en person som själv behöver beundran och bekräftelse. Det gör relationen mer intressant än en enkel berättelse om en manipulativ kvinna och en oskyldig man.
| Person | Skådespelare | Funktion i berättelsen |
|---|---|---|
| Signe | Kristine Kujath Thorp | En kvinna som försöker återta uppmärksamheten genom självförstörelse |
| Thomas | Eirik Sæther | En konstnär vars framgång förstärker parets konkurrens |
| Regissör | Kristoffer Borgli | Skapar filmens blandning av realism, absurditet och svart humor |
Varför humorn blir så obehaglig
Det finns gott om scener som är genuint komiska, men skrattet fastnar ofta i halsen. Borgli placerar Signe i eleganta, välordnade miljöer och låter henne fatta allt mer destruktiva beslut. Kontrasten mellan den polerade ytan och det kroppsliga förfallet ger filmen dess speciella nerv.
Filmen använder också överdrift som metod. Vissa händelser känns nästan som mardrömmar eller groteska fantasier, vilket gör det svårt att alltid avgöra vad som händer i verkligheten. Det är inte ett misstag i berättandet. Det speglar Signes förvridna självbild och hennes växande behov av att kontrollera hur andra ser henne.
Jag skulle inte kalla filmen bekväm eller särskilt varm. Den har mer gemensamt med den sociala pinsamheten i Ruben Östlunds filmer än med en traditionell romantisk komedi, men Borgli är råare och mer intresserad av kroppen. Den som är känslig för sjukdom, hudförändringar eller självskadebeteende bör veta att vissa scener kan bli påfrestande.
Vad skiljer filmen från en vanlig relationssatir
På ytan är detta en berättelse om ett destruktivt par. Under ytan handlar den om hur identitet kan bli ett projekt som måste marknadsföras hela tiden. Thomas vill vara en betydelsefull konstnär och Signe vill bli den person som alla måste ta hänsyn till. Båda använder andra människor som publik, även om deras metoder ser olika ut.
Filmen vägrar också att ge en tydlig moralisk lösning. Signe är inte bara ett offer för en ytlig samtid, eftersom hon aktivt utnyttjar andras medkänsla. Samtidigt är hon inte ensam ansvarig för situationen. Omgivningen belönar hennes berättelse med intresse, rubriker och social status.
Det är här filmen blir mer intressant än sin provokativa yta. Den frågar inte bara varför Signe vill bli sedd, utan också varför människor runt henne så gärna tittar. Jag upplever att den frågan dröjer kvar längre än de mest chockerande scenerna.
Är det en film värd att se 2026
För den som gillar nordisk svart humor, satir och filmer som medvetet skapar dålig stämning är svaret ja. Det är framför allt en stark rollprestation och en tydlig idé som gör filmen sevärd, även när handlingen ibland blir ojämn.
Den passar sämre för den som vill ha en realistisk relationsfilm med sympatiska huvudpersoner eller en klassisk berättelse där konflikten får en ren och tillfredsställande upplösning. Borgli är mer intresserad av att pressa en idé till dess obekväma ytterlighet än av att ge publiken tröst.
Filmen hade svensk biopremiär 2023 och kan därefter dyka upp på olika hyr- och streamingtjänster beroende på aktuella rättigheter. Utbudet förändras, så det är klokt att kontrollera svenska tjänster när du vill se den. Räkna med en mörk, absurd och stundtals äcklande upplevelse, inte en lättsam kvällskomedi.
Det som stannar kvar efter Signes föreställning
Sick of Myself fungerar bäst som en skoningslös film om bekräftelse. Den visar hur längtan efter uppmärksamhet kan börja som osäkerhet, förvandlas till strategi och till slut bli ett hot mot den egna kroppen.
Jag ser den inte som en film som vill att publiken ska tycka om Signe. Den vill att vi ska känna igen mekanismen bakom hennes beteende, även när vi ogillar resultatet. Det är den obekväma igenkänningen som gör Borglis långfilmsdebut så pass minnesvärd.
