• Filmer
  • Sick of Myself är en obehagligt träffsäker svart komedi

Sick of Myself är en obehagligt träffsäker svart komedi

Janne Berg • 15 november 2026
En man med glasögon och en kvinna ler mot varandra. Till vänster en annan man i lila bakgrund. Känner mig lite sick of myself idag.

Innehållsförteckning

När en relation börjar likna en tävling om uppmärksamhet blir frågan snabbt obehaglig: hur långt kan en människa gå för att slippa känna sig osynlig? Sick of Myself är Kristoffer Borglis svarta komedi om självbild, bekräftelse och en samtid där lidande ibland blir en social valuta. Här får du en spoilerlätt genomgång av handlingen, skådespelarna, filmens teman och vem som faktiskt bör se den.

En svart komedi om behovet av att bli sedd

  • Regissör: Kristoffer Borgli, som även skrev och klippte filmen.
  • Huvudroll: Kristine Kujath Thorp spelar Signe med både komisk precision och obehaglig sårbarhet.
  • Genre: Norsk-svensk svart komedi med satiriska och kroppsligt obehagliga inslag.
  • Premiär: Filmen hade premiär i Cannes 2022 i sektionen Un Certain Regard.
  • Speltid: Ungefär 1 timme och 35 minuter.

När uppmärksamhet blir viktigare än hälsa

Filmen följer Signe, en ung kvinna som lever tillsammans med Thomas, en konstnär vars karriär plötsligt börjar ta fart. I stället för att glädjas åt hans framgång känner hon sig allt mer bortglömd. Deras relation fungerar som en tävling där varje situation handlar om vem som får mest blickar, sympati och status.

Konflikten skärps när Signe börjar spela på rollen som sjuk och utsatt. Det som först liknar ett desperat försök att få hjälp utvecklas till ett självdestruktivt projekt där hon medvetet försämrar sin hälsa för att väcka omgivningens intresse.

Jag tycker att filmens grundidé är effektiv eftersom den inte gör Signe till ett enkelt offer. Hon är både olycklig och manipulativ, både sårbar och ansvarig för sina handlingar. Det är just den motsägelsen som gör henne svår att släppa.

En satir om sociala medier utan att fastna i teknik

Borgli gör inte en traditionell film om internet eller influencers. I stället undersöker han den mänskliga mekanismen bakom uppmärksamhetsekonomin, alltså hur synlighet, reaktioner och offentlig sympati kan bli värden i sig. Filmen handlar mindre om telefoner än om behovet av att bli någon i andras ögon.

Signe lever i en miljö där konst, design och social position spelar stor roll. Thomas använder andras idéer och föremål för att bygga sin konstnärsidentitet, medan Signe försöker skapa en identitet genom sitt lidande. På så sätt speglar paret varandra mer än de själva vill erkänna.

Det mest träffsäkra är att filmen inte nöjer sig med att kritisera narcissism hos andra. Den riktar också blicken mot publiken. Vi dras till det extrema, vi vill veta mer om katastrofen och vi bedömer snabbt vem som förtjänar vår empati. Obehaget uppstår när man märker att åskådaren också blir en del av systemet.

En ung kvinna med blont hår och en grön-blå rutig skjorta ser trött ut, nästan sick of myself.

Kristine Kujath Thorp gör Signe svår att glömma

Kristine Kujath Thorp bär nästan hela filmen genom en krävande huvudroll. Hon måste få Signe att vara rolig nog för att vi ska fortsätta titta, men samtidigt obehaglig nog för att hennes beslut aldrig ska kännas ofarliga. Det är en balans som lätt hade kunnat bli överdriven, men Thorp håller kvar något mänskligt i figuren.

Hennes spel bygger ofta på små förändringar i ansiktet och kroppsspråket. Signe kan le i ett ögonblick och i nästa avslöja hur desperat hon är efter kontroll. Den sortens skiften gör att även tysta scener känns laddade.

Eirik Sæther fungerar som en effektiv motpol i rollen som Thomas. Han är inte bara den själviske pojkvännen, utan också en person som själv behöver beundran och bekräftelse. Det gör relationen mer intressant än en enkel berättelse om en manipulativ kvinna och en oskyldig man.

Person Skådespelare Funktion i berättelsen
Signe Kristine Kujath Thorp En kvinna som försöker återta uppmärksamheten genom självförstörelse
Thomas Eirik Sæther En konstnär vars framgång förstärker parets konkurrens
Regissör Kristoffer Borgli Skapar filmens blandning av realism, absurditet och svart humor

Varför humorn blir så obehaglig

Det finns gott om scener som är genuint komiska, men skrattet fastnar ofta i halsen. Borgli placerar Signe i eleganta, välordnade miljöer och låter henne fatta allt mer destruktiva beslut. Kontrasten mellan den polerade ytan och det kroppsliga förfallet ger filmen dess speciella nerv.

Filmen använder också överdrift som metod. Vissa händelser känns nästan som mardrömmar eller groteska fantasier, vilket gör det svårt att alltid avgöra vad som händer i verkligheten. Det är inte ett misstag i berättandet. Det speglar Signes förvridna självbild och hennes växande behov av att kontrollera hur andra ser henne.

Jag skulle inte kalla filmen bekväm eller särskilt varm. Den har mer gemensamt med den sociala pinsamheten i Ruben Östlunds filmer än med en traditionell romantisk komedi, men Borgli är råare och mer intresserad av kroppen. Den som är känslig för sjukdom, hudförändringar eller självskadebeteende bör veta att vissa scener kan bli påfrestande.

Vad skiljer filmen från en vanlig relationssatir

På ytan är detta en berättelse om ett destruktivt par. Under ytan handlar den om hur identitet kan bli ett projekt som måste marknadsföras hela tiden. Thomas vill vara en betydelsefull konstnär och Signe vill bli den person som alla måste ta hänsyn till. Båda använder andra människor som publik, även om deras metoder ser olika ut.

Filmen vägrar också att ge en tydlig moralisk lösning. Signe är inte bara ett offer för en ytlig samtid, eftersom hon aktivt utnyttjar andras medkänsla. Samtidigt är hon inte ensam ansvarig för situationen. Omgivningen belönar hennes berättelse med intresse, rubriker och social status.

Det är här filmen blir mer intressant än sin provokativa yta. Den frågar inte bara varför Signe vill bli sedd, utan också varför människor runt henne så gärna tittar. Jag upplever att den frågan dröjer kvar längre än de mest chockerande scenerna.

Är det en film värd att se 2026

För den som gillar nordisk svart humor, satir och filmer som medvetet skapar dålig stämning är svaret ja. Det är framför allt en stark rollprestation och en tydlig idé som gör filmen sevärd, även när handlingen ibland blir ojämn.

Den passar sämre för den som vill ha en realistisk relationsfilm med sympatiska huvudpersoner eller en klassisk berättelse där konflikten får en ren och tillfredsställande upplösning. Borgli är mer intresserad av att pressa en idé till dess obekväma ytterlighet än av att ge publiken tröst.

Filmen hade svensk biopremiär 2023 och kan därefter dyka upp på olika hyr- och streamingtjänster beroende på aktuella rättigheter. Utbudet förändras, så det är klokt att kontrollera svenska tjänster när du vill se den. Räkna med en mörk, absurd och stundtals äcklande upplevelse, inte en lättsam kvällskomedi.

Det som stannar kvar efter Signes föreställning

Sick of Myself fungerar bäst som en skoningslös film om bekräftelse. Den visar hur längtan efter uppmärksamhet kan börja som osäkerhet, förvandlas till strategi och till slut bli ett hot mot den egna kroppen.

Jag ser den inte som en film som vill att publiken ska tycka om Signe. Den vill att vi ska känna igen mekanismen bakom hennes beteende, även när vi ogillar resultatet. Det är den obekväma igenkänningen som gör Borglis långfilmsdebut så pass minnesvärd.

Vanliga frågor

Signe känner sig osynlig när pojkvännen Thomas får mer uppmärksamhet. Hon börjar därför använda rollen som sjuk och utsatt för att väcka omgivningens intresse, men projektet blir allt mer självdestruktivt.

Kristine Kujath Thorp spelar Signe och Eirik Sæther spelar Thomas. Deras relation bygger på konkurrens om blickar, sympati och status, eftersom båda söker bekräftelse på olika sätt.

Filmen handlar mindre om teknik än om behovet av att bli någon i andras ögon. Den visar hur synlighet, reaktioner och offentlig sympati kan bli värden i sig, samtidigt som publiken dras till det extrema.

Filmen passar den som gillar nordisk svart humor, satir och obekväma berättelser. Den kan däremot bli påfrestande för personer som är känsliga för sjukdom, hudförändringar eller självskadebeteende.

Betygsätt artikeln

Betyg: 0.00 Antal röster: 0

Taggar

svart komedi
filmsatir
kroppsskräck
narcissism
bekräftelse
Autor Janne Berg
Janne Berg
Jag heter Janne Berg och har över 11 års erfarenhet inom kultur, konst och populärkultur. Min fascination för dessa ämnen började tidigt, när jag insåg hur konst och kultur speglar samhällets förändringar och påverkar våra liv. Jag skriver för att utforska dessa sammanhang och hjälpa läsare att förstå komplexa fenomen på ett enkelt och tillgängligt sätt. I mina texter fokuserar jag på att granska och analysera aktuella trender, samt att jämföra olika perspektiv inom kulturen. Jag lägger stor vikt vid att alltid kontrollera mina källor och presentera information på ett klart och begripligt sätt. Mitt mål är att erbjuda läsarna användbar, korrekt och uppdaterad information som inspirerar till vidare reflektion och diskussion.

Dela inlägget

Skriv en kommentar